 |
| Att våga tappa fotfästet för en liten stund. |
Det är skrämmande. Att inte veta vad som händer här näst. Att kasta sig ut i det okända. Att ta steget. Att tappa fotfästet för en liten stund. För det är oftast bara en liten stund det handlar om, i alla fall om man ser till hur långt livet är.
Jag har gjort det. Några gånger, i olika situationer, med olika följder. Ibland har det gått bra, ibland har jag tagit en viktig lärdom av det.
Jag har flyttat till Göteborg som 17åring, det gick bra och var nyttigt och lärorikt. Jag har köpt lägenhet utan att ha fast jobb när jag var 19, no problems. Jag har flyttat ihop med en kille efter bara 3 månaders förhållande, det gick inte så bra... Men jag ångrar det inte heller. Jag har köpt hus, det går bra trots att saker inte alltid går som jag vill.
De tidigare nämnda situationerna har jag faktiskt inte ens funderat igenom så mycket innan jag har kastat mig ut i det okända. Jag har direkt litat på min magkänsla och det har bara känts rätt och naturligt. Men med åren kommer både vishet och tvivel, trygghetsbehovet växer och stora beslut känns ibland större än vad de egentligen är.
Nu senast så kastade jag mig ut i arbetslöshet. Dock med en massa tankar och funderingar innan. Ett år eller mer gick jag och kände att jag var på väg bort från mitt gamla yrke och arbetsplats. Kände att det var dags att byta jobb, att jag hade gjort mitt som trafiklärare. En god vän upplyste mig under vintern om att jag faktiskt inte hade trivts riktigt bra på jobbet någon gång under vår tvååriga vänskap. Det blev en riktig ögonöppnare för mig, herregud så jag hade ljugit för både mig själv och andra....
Flera olika saker påverkade mitt beslut och så en dag var det fattat. Beslutet med stort B. Jag höll det för mig själv och sög på det som en karamell med en smak man inte riktigt vet om man gillar eller inte. Beslutet landade inom mig och spred en skön känsla i magen. Med denna magkänsla i botten så började jag sprida nyheten så smått. Min älskling först, sen resten av familjen, några kollegor fick veta det några dagar senare. Åh så spännande det var. Jag hade bestämt mig att inte säga upp mig förrän i månadsskiftet. Dels av praktiska skäl, dels för att jag inte skulle göra nåt förhastat och ångra mig sen.
Första mars närmade sig och jag var fylld av förväntan. Och så var det plötsligt gjort, uppsägningen var underskriven av mig och ena chefen och jag åkte hem med ett stort leende på läpparna. En känsla av att kunna andas djupare och att alla små muskler i ansiktet slappnade av infann sig.
En månad gick fort, sista veckan fick flera av mina elever sina körkort, den allra sista till och med samma dag som jag slutade. Snacka om att sluta med flaggan på topp.
Helt plötsligt var jag arbetsfri, fri att välja när och var jag ska jobba. Pengar måste jag fortfarande dra in till hushållskassan, men nu jobbar jag med glädje! Jag har börjat med det jag drömt om, att köra lastbil. Och jag har återgått till det jag gillade att jobba med förut, servera och köra taxi. På detta sätt hoppas jag kunna pussla ihop en fungerande ekonomi. Huslånen ska ju fortfarande betalas, el är bra att ha osv.
Jag är ensam här hemma fortfarande, ingen som backar upp om ekonomin krisar. Jag får inte stämpla på många dagar, då jag sa upp mig själv. Men detta känns som mindre problem för det mesta, även om jag blir lite nojjig ibland förstås.
Jag är ju arbetsfri, fri att välja arbete! Vilken härlig känsla att våga kasta sig ut i det fria!
