Den viktigaste personen att älska...

Det har sagts många gånger förr och det tål att sägas många gånger till. Älska dig själv! För att må bra så måste du vara snäll mot dig själv och kunna se dina fördelar. I regel är vi för dåliga på detta, så en nyttig övning är att skriva ner minst 5 saker du är bra på. Troligen kommer du på saker du är dålig på också, men ge dig inte utan öka istället de positiva sakerna du skriver upp. Tänk på detta; för att kritik ska bli konstruktiv måste det sägas minst två positiva saker för varje negativ.


1. Jag är en hejare på att fixa saker, kanske inte direkt, kanske inte på ett "normalt" sett men det blir bra!
2. Jag är bra på att baka.
3. Jag ser små detaljer i livet och njuter av dem. Det är vad jag kallar vardagslyx.
4. Jag är bra på att ta hand om små barn.
5. Jag är en bra förare.

Så ja, inte så svårt... Men jag har i och för sig tränat på detta tidigare. Så, nu är det din tur att älska dig själv!

Utmaning

I augusti 2010 fick jag en idé. Ett infall som kom utan någon egentlig anledning. Jag hade tidigare läst om folk som helt slutat shoppa annat än mat och förbrukningsvaror, vissa hade till och med gått så långt som att sluta använda till exempel schampo och deodorant. En lat semesterdag kom jag att tänka på detta. Det lät lockande att testa, att se hur mycket som går att spara in på. Men jag kände mig inte redo för ett totalt stopp utan utformade en egen variant.

Jag införde en shoppingbegränsning, jag fick bara handla second hand till mig själv under ett år. Mat, hygienartiklar, vissa skönhetsprodukter (hårfärg och mascara mm), presenter och byggmaterial var ok att köpa nytillverkat. Och om det skulle krisa med underkläder eller något annat som är svårt att hitta second hand så fick jag självklart köpa det också.
Ett "avtal" skrevs ned på baksidan av ett gammalt myndighetsbrev där jag angav kriterierna som skulle gälla. Från 4/8-2010 till 4/8 2011, godkända handelsplatser var bland annat Blocket, Tradera och loppisar. Avtalet hamnade på kylskåpet och jag körde igång direkt.

Till saker hör att jag alltid har gillat att handla second hand. Dels på grund av jakten efter fynd och dels på grund av känslan att göra nytta både för miljön och samhället (då de flesta stora loppisar drivs avvälgörenhetsorganisationer) gör att jag alltid känner mig nöjd efter en loppisrunda. Jag har aldrig varit en "Slösa" så det var egentligen inte så mycket den ekonomiska vinsten jag var ute efter, det var snarare utmaningen i sig som lockade.

Utan några större problem gick året och jag höll mig i skinnet nästan hela tiden. Ska jag vara helt ärlig så fuskade jag två gånger. Jag köpte en bok för 39 kr på bokrean, en bok jag velat ha länge, och jag köpte en MC-jacka i goretex-liknande material för 500 kr. Det senare köpet var ett riktigt kap då en sån jacka brukar kosta det fyrdubbla. Det var inte ens särskilt ansträngande att hålla sig ifrån den "vanliga" shoppingen. Faktum är att jag nog till och med shoppade mindre second hand än i normala fall under året. Folk i min närhet tyckte jag var duktig och gillade tanken, men jag har tyvärr inte lyckats inspirera någon annan att anta umaningen.

Ekonomiskt blev det som väntat ingen större skillnad, däremot började jag använda mer av de saker jag redan hade och tänkte till varje gång jag kände för att köpa något. Oftast så insåg jag att det jag ville köpa var onödigt eller så fanns det en möjlighet att hitta det under en loppisrunda. Nu har det gått drygt nio månader sen begränsningen upphörde men jag tänker oftast till en gång extra fortfarande när det gäller nyköp. Jag har även blivit mer miljömedveten på andra fronter i vardagen och har rensat lite bland alla prylar, ett par kassar väntar på att åka till någon loppis för att såsmåningom kunna glädja någon annan.

Så summan av det hela är, man klarar sig otroligt bra på det man har och man kan göra mycket med lite pengar. Utmana dig själv, sätt en gräns som du känner att du kan klara av och kör igång! Ett år går fort...

Att ta steget.

Att våga tappa fotfästet för en liten stund.

Det är skrämmande. Att inte veta vad som händer här näst. Att kasta sig ut i det okända. Att ta steget. Att tappa fotfästet för en liten stund. För det är oftast bara en liten stund det handlar om, i alla fall om man ser till hur långt livet är.
Jag har gjort det. Några gånger, i olika situationer, med olika följder. Ibland har det gått bra, ibland har jag tagit en viktig lärdom av det.
Jag har flyttat till Göteborg som 17åring, det gick bra och var nyttigt och lärorikt. Jag har köpt lägenhet utan att ha fast jobb när jag var 19, no problems. Jag har flyttat ihop med en kille efter bara 3 månaders förhållande, det gick inte så bra... Men jag ångrar det inte heller. Jag har köpt hus, det går bra trots att saker inte alltid går som jag vill.

De tidigare nämnda situationerna har jag faktiskt inte ens funderat igenom så mycket innan jag har kastat mig ut i det okända. Jag har direkt litat på min magkänsla och det har bara känts rätt och naturligt. Men med åren kommer både vishet och tvivel, trygghetsbehovet växer och stora beslut känns ibland större än vad de egentligen är.

Nu senast så kastade jag mig ut i arbetslöshet. Dock med en massa tankar och funderingar innan. Ett år eller mer gick jag och kände att jag var på väg bort från mitt gamla yrke och arbetsplats. Kände att det var dags att byta jobb, att jag hade gjort mitt som trafiklärare. En god vän upplyste mig under vintern om att jag faktiskt inte hade trivts riktigt bra på jobbet någon gång under vår tvååriga vänskap. Det blev en riktig ögonöppnare för mig, herregud så jag hade ljugit för både mig själv och andra....

Flera olika saker påverkade mitt beslut och så en dag var det fattat. Beslutet med stort B. Jag höll det för mig själv och sög på det som en karamell med en smak man inte riktigt vet om man gillar eller inte. Beslutet landade inom mig och spred en skön känsla i magen. Med denna magkänsla i botten så började jag sprida nyheten så smått. Min älskling först, sen resten av familjen, några kollegor fick veta det några dagar senare. Åh så spännande det var. Jag hade bestämt mig att inte säga upp mig förrän i månadsskiftet. Dels av praktiska skäl, dels för att jag inte skulle göra nåt förhastat och ångra mig sen.
Första mars närmade sig och jag var fylld av förväntan. Och så var det plötsligt gjort, uppsägningen var underskriven av mig och ena chefen och jag åkte hem med ett stort leende på läpparna. En känsla av att kunna andas djupare och att alla små muskler i ansiktet slappnade av infann sig.
En månad gick fort, sista veckan fick flera av mina elever sina körkort, den allra sista till och med samma dag som jag slutade. Snacka om att sluta med flaggan på topp.

Helt plötsligt var jag arbetsfri, fri att välja när och var jag ska jobba. Pengar måste jag fortfarande dra in till hushållskassan, men nu jobbar jag med glädje! Jag har börjat med det jag drömt om, att köra lastbil. Och jag har återgått till det jag gillade att jobba med förut, servera och köra taxi. På detta sätt hoppas jag kunna pussla ihop en fungerande ekonomi. Huslånen ska ju fortfarande betalas, el är bra att ha osv.
Jag är ensam här hemma fortfarande, ingen som backar upp om ekonomin krisar. Jag får inte stämpla på många dagar, då jag sa upp mig själv. Men detta känns som mindre problem för det mesta, även om jag blir lite nojjig ibland förstås.

Jag är ju arbetsfri, fri att välja arbete! Vilken härlig känsla att våga kasta sig ut i det fria!

Och så tar vi det en gång till....

Vad gör vi? Nu kör vi! Ännu en nystart. Får se hur duktig jag kan vara denna gången. Full av framtidstro och inspiration är jag.
Nya jobb, nytt yrke, en massa spännande förändringar i livet. Håll i hatten för nu kör jag så det ryker!